Test: Volvo V60 T8 – Volvo Sport

Volvos elektrifieringsiver inskränker sig hittills till ett utbud av prestandastinna ladd- hybrider. Vi har testat den senaste i raden av ”Twin Engine”-bilar från Torslanda, V60 T8. Och den hittills bästa.

Volvo har på sistone mest gjort sig känd för att snacka om elbilar, men visat väldigt lite verkstad. Annat är det dock på laddhybridsidan, där man har hållit på ett bra tag redan och skaffat sig värdefulla erfarenheter. Faktum är att mellanklassaren V60 nu redan är inne på sin andra generation med ”Twin Engine”-teknik.

Den första generationen parade en dieselmotor med eldriften och positionerades som en snåljåp, ett koncept man helt har lämnat i den nya generationen V60. För oavsett om man väljer T6 eller T8-varianterna av laddhybriden är det ett veritabelt kraftpaket som bjuds, med samlade effekter upp till nästan 400 hästkrafter i den testade T8-versionen.

Positioneringen känns igen från en del andra europeiska biltillverkare, som väljer att använda den dyrare tekniska lösningen i toppen av modellprogrammet, där marginalerna är bättre och köparna mindre priskänsliga.

T8 utgör toppen av programmet oavsett vilken av Volvos modeller som delar SPA-plattformen (XC90 och 60, S/V 90 och 60) man väljer, med T6 som en bara aningen billigare variant med exakt samma tekniska innehåll. Billigare versioner av laddhybriden, med framhjulsdrift enbart, lär dröja med bakgrund av att Volvo säljer allt de kan av toppmodellerna och redan har alltför långa leveranstider (upp till ett år). Effekterna av de nya skattereglerna som kraftigt subventionerar laddhybrider som förmånsbilar borde inte ha kommit som en överraskning på Torslanda, men tycks ändå ha gjort det.

SPA-arkitekturen är från början anpassad för hybridtekniken, med dess 10,4 kWh stora batteripaket instoppat i kardantunneln mellan axlarna så att man slipper stjäla utrymme för bagage. Bakaxeln är därmed enbart eldriven, vilket i praktiken innebär att bilen är bakhjulsdriven när den enbart körs på el, framhjulsdriven när den går på bensin och fyrhjuldriven när framhjulen spinner, all kraft från båda motorerna hämtas ut eller man manuellt väljer fyrhjulsdrift.

Tekniklösningen har sina utmaningar, både chassimässigt och för drivningen. När bilen körs på el med sin 87-hästarsmotor bak är den mer spårkänslig än när den drar med framhjulen, och växlar därmed karaktär en smula.

Fyrhjulsdrift med två helt olika drivsystem med  olika egenskaper (förbränningsmotor med långsam reaktion och progressiv kraft, elmotor med blixtsnabb reaktion och linjär kraft) måste vara en verklig nöt att knäcka för programmerarna. Nu testade vi inte V60 T8 på vinterväg, men har tidigare kört XC60 T8 i vinterväglag, som imponerade storligen med sin förutsägbarhet och spårstabilitet. Tack vare elmotorns spontana reaktion har Volvo lyckats göra balansen betydligt bättre än i motsvarande mekaniska system, med bättre styrbarhet i halkan. Om dragförmågan i halka och branta backar är bättre eller sämre låter vi dock vara osagt, eftersom vi inte har provat i extremlägen.

Den ovanliga lösningen med olika driv- system fram och bak är säkert en utmaning för programmerarna, men systemet fungerar överraskande förutsägbart och sömlöst.

För att elmotorn alltid ska få fullgod effekt laddar generatorn batteriet konstant när bilen går med fyrhjulsdriften förvald, vilket naturligtvis kostar bensin. I vinterväglag med fyrhjulsdriften permanent igång är det svårt att komma under litern i förbrukning i en XC60, och även om V60 är minst 100 kilo lättare med motsvarande utrustning blir det inte så värst mycket billigare i vinterväglag.

Däremot går den aerodynamiskt betydligt smärtare V60 märkbart billigare än en XC60 i hybridläget, som bilen alltid startar på. Vi landade oftast kring 0,5 liter/mil i daglig förbrukning, med fulladdat batteri på morgonen och upp till tio mils dagliga turer i och omkring stan. I snålläget ”Pure” kunde vi trimma ner den siffran de första 50 kilometerna till 0,37 liter/mil, där systemet prioriterar eldriften, men då hade vi också tankat ur batteriet på 35 kilometer.

V60 är den körmässigt över-lägset mest späns-tiga bilen i SPA-familjen, utan att det har gått ut menligt över komfort och praktikalitet.

Vintertid hjälper det faktum att bilen har en programmerbar motorvärmare som förkortar driften på bensinmotorn vid uppstart, men det finns ingen tvingande funktion som ser till att den alltid går på el (så länge det finns tillgängligt). Däremot kan man ladda batteriet manuellt under färd, respektive bestämma att batterinivån hålls konstant via ett knapptryck.

Räckvidden på el med ett drygt 10 kWh stort batteri är inte imponerande, med tanke på att koreanska konkurrenter med samma batteristorlek går minst 50 kilometer i motsvarande förhållanden. Troligen har det med systemets regenereringsförmåga att göra. Volvo har nämligen nyligen aviserat att man snart introducerar ett uppdaterat system som ska förlänga räckvidden med upp till 15 procent utan att öka batterikapaciteten.

Den fyrcylindriga bensinmotorn på två liters volym är ett litet teknikmonster i sig, med både mekanisk kompressor och avgasturbo som ser till att den levererar massiv kraft över ett brett register. Fartresurserna är imponerande, och toppfarten 250 km/h (ett litet tag till, Volvo har aviserat att man ska införa en begränsning på 180 km/h på alla bilar framöver).

Kombinationen av sportvagnsprestanda och snålkörningsmöjligheterna i T8-versionen av V60 är attraktiv för den som ännu inte är beredd att ta klivet över till prestanda-elbilen,  utan vill vänta in en bättre laddinfrastruktur innan man konverterar fullt ut. Det är också den modell i SPA-plattformens utbud av laddhybrider som är överlägset trevligast att köra.

Jämfört med det närmast jänkarmässiga flaket S/V 90, som lämnar en hel del att önska när det gäller respons och närvaro i körningen, är den kortare V60 betydligt spänstigare. Styrningen har bra feedback, och fjädringen är en utmärkt kompromiss mellan kontroll och komfort även med 18-tumshjul. Bilen känns välbyggd, skrammelfri och ombonad, men det gäller överlag alla varianterna i SPA-familjen som är snarlika interiört.

Om man inte behöver extra mycket benutrymme i baksätet räcker också innerutrymmena väl för familjen, med ett lastutrymme bak under insynsskyddet på mer än 500 liter.

Ett extra plus med Volvos toppmodeller är också att hela det imponerande aktiva säkerhetspaketet, som många debiterar extra för, finns med som standard. Prislappen kan ändå te sig saftig, men då ska man minnas att andrahandsvärdet för laddhybriderna kommer att vara fortsatt starkt, och förmånsvärdet för tjänstebilsföraren behagligt lågt.

Motor:	Bensinmotor på 303 hk, elmotor på 87 hk.  Totalt vridmoment 640 Nm.
Batteri:	10,4 kWh, placerat i mittunneln.
Transmission:	8-stegad automlåda driver framhjulen, elmotor driver bakhjulen.
Chassi och kaross:	Självbärande stålkaross, dubbla tvärlänkar fram, multilänk bak. Skivbromsar runt om.
Mått och vikt:	LxBxH: 476x185x143 cm. Hjulbas: 287 cm, tjänstevikt 2 141 kg (testbil)
Förbrukning/räckvidd:	WLTP: 0,21–0,25 l /mil/ 48–57 km Test: 0,37–0,50/35–40 km
Prestanda:	Acceleration: 0–100 km/h på 4,9 s. Toppfart: 250 km/h.
Pris:	Från 519 900 kr (testbilen 656 610 kr) .
Förmånsvärde:	4 136 kr/månad