Rapport ger bottenbetyg till svensk laddinfrastruktur

Att sätta upp mål till ett visst årtal är en sak. Men för att genomföra det krävs också ett ramverk som gör det möjligt.

Just det är vad flera företag saknar när det kommer till Sveriges mål om noll nettoutsläpp av växthusgaser till 2045.

Hinder i form av byråkrati och lagar försvårar den gröna omställningen, visar en ”The UnSustainable Report” som tagits fram av konsult- och revisionsfirman Deloitte och kommunikationsbyrån Geelmuyden Kiese.

Rapporten bygger på intervjuer med aktörer inom näringslivet och deras syn på möjligheterna att ställa om sin verksamhet. Utifrån det har det tagits fram tio hinder inom olika områden som pekas ut som bromsklossar i arbetet med det.

När det kommer till elektrifieringen av vägtransporter pekas långsam utbyggnad laddinfrastruktur ut som en flaskhals i omställningen. Antalet laddstolpar i landet ökar inte i närheten lika snabbt som antalet elbilar på vägarna.

Rapporten hänvisar till en annan rapport från tankesmedjan Transport & Environment där Sverige uppges få en bottenplacering vad gäller laddinfrastruktur i Europa.

Enligt EU:s rekommendation ska det finnas 0,1 laddstolpar per laddbar bil i varje medlemsland. I Sverige, med närmre en halv miljon laddbara bilar, är siffran 0,07 laddstolpar per elbil. Sverige är med det ett av fyra länder i EU som inte kommer upp till rekommendationen. Vilka de övriga tre är framgår inte.

En orsak till den långsamma utbyggnaden är att regelverken inte anpassats och att det tar lång tid för energibolagen att ge besked om tillgänglig effekt.

– Den genomsnittliga byggtiden för en laddpunkt i en stad är 14 månader och på landet upp till cirka tre år. I vissa fall hinner den statliga finansieringen löpa ut innan tillståndet är godkänt, citeras Mattias Bergman som är vd för branschorganisationen Mobility Sweden.

Ett annat hinder för den gröna omställningen som pekas ut är kommuners olika tolkningar av detaljplaner och bygglov vid ansökningar om att sätta upp solceller.

Som exempel nämns att en person i Halland nekades sätta upp svarta solceller på sitt röda taktegel – något som tillåtits om han bott i en annan kommun.

För större projekt som utbyggnaden av havsbaserad vindkraft lyfts otydlig politisk styrning och kortsiktiga beslut från den nuvarande regeringen fram som ett problem.

– Alla länder med en kustlinje tittar på hur havsvind kan bli en viktig del av energimixen. Sverige ifrågasätter om de vill vara med på den resan, kommenterar Jesper Kühn Olesen som är projektdirektör på danska energibolaget Ørsted.

De har lämnat in en ansökan om att bygga en vindkraftspark i havet söder om Skåne. Tidöavtalet, som reglerar samarbetet mellan de tre regeringspartierna moderaterna, kristdemokraterna och liberalerna samt stödpartiet sverigedemokraterna, menar han skapar osäkerhet kring projektet.

– Vi måste ha stabila ramverk. Det här väcker frågan om vilken riktning Sverige vill ta, och vad som ska hända här och nu, och vi som utvecklare och investerare står kvar med en osäkerhet, säger Jesper Kühn Olesen.

Ytterligare ett hinder är enligt rapporten långsam hantering av miljötillstånd för bland annat gruvjätten LKAB. De är tillsammans med Vattenfall och SSAB med i projektet Hybrit för att framställa koldioixidfritt stål genom att använda bland annat vätgas i stället för kol.

Volvo och BMW vill använda sig av stålet i framtida bilar. Hybrit ses som en viktig satsning i omställningen av svensk industri. Tekniken som används uppges kunna bidra till att minska Sveriges koldioxidutsläpp med tio procent.

Enligt LKAB bromsas långsiktiga satsningar däremot av långsamma processer. Rapporten pekar på hur LKAB efter sex år och en kostnad på 100 miljoner kronor fick nej till att utveckla verksamheten i Kiruna. Orsaken uppgavs vara att en kallelse inte utformats på rätt sätt.