Dackevall: Att tänka inne i boxen

Ofta anklagar vi biltillverkarna för att köra på i gamla spår och inte tänka nytt och utanför boxen.

Jag är dock ganska säker på att det är vi konsumenter som är den verkliga proppen i systemet. Mitt i publiksuccén på Friends Arena, där elektrifieringens frammarsch i vår fordonsflotta verkligen lämnade ett rejält avtryck, gled jag runt i kulisserna och sög upp den skepsis som fortfarande genomsyrar en stor del av befolkningen och till och med mässbesökarna. Det är mer lärorikt och intressant än att prata med de redan frälsta (som kan vara nog så fyrkantiga i sitt tänk som skeptikerna).

Jag träffade bland andra ärkeskeptikern och tillika forne världsmästaren i rally, Stig Blomqvist, i vimlet, som sågade hela företeelsen jäms med fotknölarna.

”Det är väl kul så länge det varar”, hördes hans närkingska klinga, och syftade dels på att energin försvinner för snabbt i batteriet när man gasar på, och dels på att strömmen kommer att ta slut när elbilarna ska laddas.

Det senare argumentet, att vi kör slut på kräm i energisystemet, är det vanligaste och enklaste argumentet att ta till när man inte orkar sätta sig in i den ganska komplexa energifrågan. Argumentet har underblåsts häftigt av några av partiledarna på senare tid, men den som ägnar en stund åt att sätta sig in i frågan (som Elbilens välinformerade läsekrets) vet att det är en icke-fråga. Vi exporterar mer el än vi importerar. Det är flödet som behöver uppgraderas, inte källan.

Det örat är inte mäster Blomqvist med flera bekvämlighetsskeptiker intresserade av att lyssna på – frågan är för komplicerad.

Det här med att energin tar slut snabbt när vi ger järnet, som Stig också bekymrade sig om, är ju ingalunda något unikt för en elbil. Hur mycket man än vänder och vrider på ekvationen så drar en elmotor ungefär en tredjedel så mycket energi för samma arbete som en förbränningsmotor. På minimal eller maximal gas. End of discussion.

Just energiförbrukningen är tråden i SVT:s senaste rad av ”avslöjanden” om suvarnas miljöbelastning, och själva grundtanken går väl inte att argumentera mot, även om det har varit ett känt faktum de senaste 20 åren, typ.

Det jag vänder mig mot i denna kampanjjournalistik är att man inte bemödar sig om att ens försöka förstå konsumenternas beteende och behov. Om jag har en stor familj och skjutsar halva fotbollslag till matcherna ibland, och kanske behöver dra hästsläp, och dessutom uppskattar vintervägsegenskaperna med fyrhjulsdrift så är inte en liten och bränslesnål bil ens ett alternativ.

Då är det 20–30 procent bättre för klimatet att man väljer en Cayenne hybrid istället för en icke-elektrifierad Cayenne, eftersom det blir den effektiva CO2-besparingen även om man inte bemödar sig om att ladda hybriden en enda sekund (vilket tyvärr är fallet lite för ofta). Hybriden har oftast en mindre förbränningsmotor och återvinner dessutom rörelseenergin, därav vinsten.

Och den skattemässiga bonusen räcker väl för att pusha marknaden i rätt riktning; en stor majoritet av de Cayenner som säljs i dag är laddhybrider, och det är en trend som är genomgående för alla märkens suv- modeller.

Bättre inkludera och minska något, än att exkludera och spara noll.

Men även elbilsmaffian har svårt att tänka utanför sin box, som är dimensionerad med Teslas mått. Proffsen fnös åt Hondas och Mazdas nykomlingar som visades på eCar- Expo i Friends Arena, eftersom de bara kunde köras 20 mil i stöten, och inte accelererade från noll till hundra på tre millisekunder. Men trots dessa nedslående fakta tycktes publiken älska bilarna, i synnerhet retro-Hondan, vilket tydligt visar att det finns bilister med andra behov än att kunna löpa Stockholm–Madrid på under 40 timmar.

Vi har alla svårt att tänka utanför våra egna, specialmåttade boxar.