Elbilen logo Meny

Även gamla hundar kan lära sig sitta

Efter över 48 år med bränslebilar var det dags att ta steget. Efter ett knappt halvår med ID 3 är saken klar: det finns ingen väg tillbaka.

Text: Michael Åhman

Den 1 september 2022 var det meningen att jag skulle fira 50 år som ägare till en bil med förbränningsmotor. Den första var en Saab V4 Monte Carlo, en specialversion med tunnare dyna i baksätet och annat ”lättviktsgodis” som jag köpte av en morbror medan bläcket fortfarande torkade på mitt körkort.

Det blir dock inget 50-årsjubileum. En Citroën C5 Tourer turbodiesel blev den sista. Den 1 februari 2021 – ganska precis halvannat år innan – hämtade jag nämligen ut min Volkswagen ID 3 Life. Svårt försenad på grund av strulig återförsäljare. Svårt efterlängtad.

Jag tillhör den stora skara elbilsköpare som slog till före nyåret 2020/2021 när VW-handlarna gick ut med erbjudanden som var för svåra att stå emot – allt för att rädda sin egen avgaskvot.

Egentligen hade jag tänkt vänta med elbil några år till. Inte för att uppleva mitt 50-årsjubileum som avgasbilförare, utan mer i avvaktan på förmodat lägre inköpspriser och/eller mer räckvidd. Ja, du känner igen resonemanget. För 20 år sedan var resonemanget likadant gällande datorer: Nej, köp inte nu. Om ett år är de hälften så dyra/dubbelt så snabba … Då blir man stående på ett ben resten av sitt liv.

En snabb kalkyl över total ägarkostnad (TCO) gav en skrällseger till elbilen.”

Men med detta resonemang var det tänkt att jag skulle privatleasa en VW T-Roc eller liknande avgasbil. Dess pris var givetvis betydligt lägre, men en snabb kalkyl över total ägarkostnad (TCO) gav en skrällseger till elbilen. Saken var klar: Elbil skulle det bli!

I den sega väntan på bilen (som skulle ha levererats ”i mellandagarna”) så gick jag med i diverse forum och Facebook-trådar för att få lite kunskap och tips om elbilsägandet. Denna disruption i bilbranschen må vara ett giant leap för mänskligheten, men också ett litet steg för människan. I detta fall jag.

Det var mest ett misstag. Så värst mycket elbilsglädje fanns inte där. Inlägg efter inlägg handlade om problem. Mest om mjukvara som inte var färdigutvecklad – och det visste jag – och särskilt med bilar vars 12-voltsbatteri hade tömt sig själv över natten, sannolikt på grund av att något elektriskt system fortsatte att nalla ström trots att bilen var parkerad och låst.

Samtidigt som jag informerade alla som skulle köra bilen att ge f-n i att trycka på något (bromspedal) när bilen väl var satt i parkeringsläge, tog jag väntetiden i akt och åkte och köpte en booster/batteriladdare. Det var, peppar peppar, en av de sämsta investeringar jag någonsin gjort. Använd: 0 gånger.

Det finns många gubbar i min egen ålder som aldrig vill ändra på någonting

Nästa och mer tröttsam än oroande fight gällde omgivningen. Ni vet, framför allt från gubbar i min egen ålder som aldrig vill ändra på någonting och helst vill att världen ska vara precis som ”förr i tiden”, när det nu egentligen var. Själv är jag ”äldre nu, men fortfarande ett barn”, som Ulf Lundell skrev i ”När jag kysste havet”. Jag älskar nymodigheter!

Så: Jag älskar min månstensgrå ID 3!

Jag tillhör inte heller den del av fläskberget (det är vi som är födda under de stora kullarna efter andra världskriget) som behöver köra 120 mil i sträck, helst med släpvagn där bak.

Nej, jag analyserade vårt körmönster och kom fram till att räckvidden skulle vara tillräcklig vid samtliga tillfällen utom tre–fyra gånger om året. Och det finns ju laddare längs även den vägen, även om infrastrukturen och funktionen hos laddstationerna är elbilåkandets absolut största enskilda svaghet. För övrigt har det inte blivit någon längre resa hittills. Så dit får vi återkomma.

Och jag skrattar åt den bekante som illmarigt kontrade mitt konstaterande om låg milkostnad med orden ”Jo, du skrattar nog lagom mycket när du får byta batterier för 300 000 kronor”.

Han, och många fler, hade sett ett okunnigt inslag på TV4 där det påstods att en BMW i3-ägare tvingats till detta dyra byte. Vi som vet bättre vet att det dels inte är sant (man byter i värsta fall några celler), och dels knappast ens aktuellt om så vore: för 300 000 kronor får du en fungerande elbil, om än begagnad.

Just TV4 har för övrigt bedrivit någon sorts kampanj mot elbilar som lätt kan få en till konspiratoriska tankar om en agenda, månne styrd av annonspengar?

När jag möter upp fotografen Peter Gunnars i Norrtälje säger han, samtidigt som han fotograferar mig framför bilen: ”Nu vill jag ha en bild på något du inte gillar med bilen.”

Jag blir tyst. Stillastående. Flackar med blicken.

– Ingenting. Men efter att ha vandrat runt bilen några varv i hetsig jakt på något att klaga över kommer jag ihåg: i vintras när snön smälte och rann längst ner på vindrutan bildades så småningom ett smärre isberg i facket under den uppdragna motorhuven. Det var störigt och krävdes en stunds hårt handarbete för att åtgärda.

Jag har inte skaffat cykelhållare till bilen fast jag borde, men noterar att det är väldigt smidigt att fälla baksäte och få in racercykeln där bak. Däremot klarar bagageutrymmet inte en golfbag med de längsta träklubborna (viktig information för drygt en halv miljon svenskar). De klubborna får plockas ur och placeras … ja, var egentligen? 

Framför allt verkar det finnas en fruktan att min lilla bil ska bränna ner hela kvarteret.

Jag har fortfarande efter fem månader ingen hemmaladdning. Jag ställs mot en något motsträvig och orolig brf-styrelse (de har tittat för mycket på TV4 …). Det pratas om problem med betallösning och framför allt verkar det finnas en fruktan att min lilla bil ska bränna ner hela kvarteret. 

Så hittills har jag laddat på stan, förnämligt nog helt utan kostnad. Jag sitter faktiskt vid stolpen nu när jag skriver. Det gäller att kombinera nytta med nytta.

Denna avsaknad av hemmaladdning orsakade också min enda räckviddsångest hittills – efter 650 körda mil. Jag kom ut till bilen i vetskap om att det var snålt med ström. Mätaren visade 27 kilometer i kvarvarande räckvidd men bilen vägrade gå fortare än 10 km/h. Jag fattar fortfarande inte varför bilen gick ner i snigelläge så tidigt, men tar också tillfället i akt att be ett antal Norrtäljebilister om ursäkt för en körstil som inte var alldeles bekväm. Till och med A-traktorerna ville förbi …

In summa efter fem månader och 648 mil: Det är fortfarande så att jag blir glad av att se och sitta i bilen. Och ännu gladare av hur snabbt den är körklar utan gnuggande med startmotor. För att inte tala om den omedelbara responsen och den linjära accelerationen. Även om ID 3 inte är något accelerationsmonster så finns vridmomentet alltid där. Dessutom: det känns faktiskt bra att inte kladda ner min omgivning, och i förlängning vårt enda jordklot, med en massa avgaser.

Jag är glad att jag inte blev stående på ett ben resten av mitt liv. Och något 50-årsjubileum som fossilbilsbilist kommer jag aldrig att få uppleva. Det finns helt enkelt ingen väg tillbaka.

admin

admin

PUBLICERAD: 2021-12-17