Blomhäll: Även Superchargers kan vara trasiga

Inför reportaget om Teslas bilfabrik som du kan läsa på annan plats i denna tidning åkte jag till Berlin med min Tesla Model 3. Har man elbil, och framför allt som jag gratis laddning på Teslas Supercharger- snabbladdare, tar man hellre elbilen än flyget eller båten. Jag åker till och med hellre runt i Danmark än tar färjan till kontinenten. Det är lätt att vara miljövänlig när det är gratis. På de 150 milen från Stockholm till Berlin stannade jag och laddade sju gånger.

Första laddstoppet passade jag på att göra vid Teslas då alldeles nyöppnade Superchargerstation i Mantorp. De har byggt Sveriges största laddstation där med en veritabel skog av 40 snabbladdare. När jag anlände stod det en enda Tesla vid en av dem. Så jag hade 39 – trettionio! – laddstolpar att välja mellan. Varav en var trasig. Gissa vilken stolpe Tibor valde.

Som Teslaägare är man van vid att man bara stoppar i laddsladden och så går allting igång automatiskt. Bilen börjar ladda, den lilla lampan vid laddporten börjar blinka. Det kändes jättekonstigt när man stack in sladden och ingenting hände.

Efter att ha stått där konfunderad i några sekunder höjde jag blicken och såg att de stora röda T-E-S-L-A-bokstäverna på laddaren inte lyste rött utan var slocknade. Det är så Tesla indikerar vilka stolpar som fungerar och vilka som är trasiga. Men det är så sällan några stolpar är trasiga att man tittar liksom aldrig. Man bara utgår ifrån att de alltid fungerar.

Nåja, en död stolpe av 40 är väl inte hela världen. Jag fick flytta bilen till en annan och fick igång laddningen som den bör. Det är inte som förr i tiden när det bara fanns en enda snabbladdare per ställe. Var den död var man illa ute.

Men stolpmissen i Mantorp var bara en föraning av det som skulle komma. För hotellet jag valt i Berlin valde jag på grund av de åtta Supercharger-laddarna de hade på parkeringen utanför. Inte laddboxar, utan äkta Supercharger- snabbladdare. Egentligen ett något udda val för ett hotell men jag ska inte klaga, det är skönt att komma fram med nästan tomma batterier och snabbt kunna ladda bilen innan läggdags.

Men när jag kom fram märkte jag två saker. Dels stod där inte åtta utan 16 Supercharger-stolpar – dels var de avspärrade med plastband. Och alla de 16 stolparna hade svarta släckta T-E-S-L-A- bokstäver. Jag hade aldrig i mitt liv förut sett en helt död Supercharger-station, var lite chockad av synen.

En snabb titt på bilens gps-karta visade att stationen var markerad som avstängd på den. Men jag hade ärligt talat inte ens tänkt tanken att kolla upp om stationen var igång innan jag åkte dit med mina sista batteriprocent. Tesla Superchargers fungerar. Alltid. Det bara är så. Skulle det ha varit vilken annan laddoperatör som helst skulle jag nog först ha kollat upp om de verkligen fungerade. Men en Supercharger? De bara fungerar. Förutom nu.

Helt förbluffad gick jag till hotellets reception för att checka in och för att fråga vad som hade hänt. Jag fick förklarat att Tesla tydligen hade ökat antalet laddstolpar för någon vecka sedan, slagit på strömmen till dem – och sedan gick något väldigt fel. Hela transformatorstationen behöver bytas eller lagas eller nåt. Receptionisten som av någon anledning inte hade elingenjörsexamen kunde inte återge alla tekniska detaljer, men det skulle i alla fall dröja några dagar till innan stationen var igång igen. Men ingen fara, de hade även två Fast Ned-snabbladdare på hotellområdet, jag kunde ladda där.

Även om Fast Ned föredömligt nog även accepterar kreditkort att betala laddning med åkte jag ändå med mina sista batteriprocent hellre en dryg mil till nästa Tesla Supercharger i stället. Jag laddar ju gratis på dem. Så snål är jag. Och så tätt är det mellan dem nere på kontinenten nuförtiden. De 16 stolparna i närheten av flygplatsen fungerade, precis som väntat. Så efter några minuter var både bilen och jag lika laddade inför besöket på Teslas fabrik nästa dag.