Elbilen logo Meny

Inget lätt jobb att tömma en laddad elbil idag

Krönikor

Härom veckan skulle jag vara med på invigningen av Teslas nyaste snabbaste snabbladdare, Supercharger V3. Jag fick förfrågan: ”Du kan väl åka och provladda där?” Vilket jag dumt nog svarade ”javisst” på. Det är väl kul att vara först att testa en ny laddare?

Det jag inte räknade med var dock att min bils batterier ju var fulladdade. Ska det vara någon idé att testa en ny snabbladdare ska man anlända dit med tomma batterier. Laddning går alltid snabbast i början, laddhastigheten avtar ju mer fulladdade batterierna blir för att skydda dem. Ingen idé att testa segladdning med 80 procent fulla batterier. Så jag hade två dagar på mig att snabbt göra mig av med mina batteriers laddning, uppemot 50 mil i räckvidd!

Man kan liksom inte ”slanga batterier” som man skulle gjort med en bensintank. Det finns inget snabbt sätt att tömma dem, fick jag inse. Speciellt inte i dessa coronatider när man jobbar hemifrån. Jag hade i stort sett två kvällar på mig att göra av med all laddning jag dumt nog hamstrade i min elbils batterier.

”Vi kan väl åka och hälsa på hos din svåger och lämna tillbaka de där böckerna du lånade”, föreslog min fru. Genialt! Vi satte oss i bilen och åkte tvärs över stan. Lämnade paketet utanför hans dörr, ringde på och sprang därifrån så som tidernas nya etikett föreskriver. Man är väl väluppfostrad.

Tillbaks hemma fick vi konstatera att knappt åtta av de där 50 milen försvann efter två timmars hårt arbete. Hur fasiken ska jag lyckas tömma batterierna till i övermorgon? Speciellt med tanke på att jag måste jobba på dagarna? Jag började bli desperat.

Folk som snackar om räckviddsångest har ingen aning om vad jag upplevde under dessa skräckdygn. Hade konstant ångest över att inte kunna tömma tillräckligt med laddning från min elbils batterier. Vad ska jag göra? Hur ska det gå till?

Jag fick anstränga mig för att inte ansluta laddsladden till bilen när jag kom hem. Man har ju annars vanan inne. Nu fick sladden hänga där på väggen bredvid bilen som med ledsna strålkastarögon tittade efter mig när jag gick därifrån. ”Vad har jag gjort för att inte få kvällssoppa?” verkade bilen skrika efter mig när jag stålsatte mig och gick därifrån utan att plugga in, utan att vända mig om och titta bakåt.

Fick sen en ljus idé på kvällen: värmen drar ju el! Jag tog fram mobilen och slog på kupévärmen. Den borde väl dränera batterierna över natten. Skruvade upp värmen, omvandlade bilen till mobil bastu. Borde väl göra susen. Jag till och med oroade mig lite när jag precis skulle somna – skulle batterierna vara helt tömda på morgonen?

Döm om min besvikelse då jag vaknade till fortfarande mer än halvladdade batterier! Fasiken, jag som trodde vi skulle vara på noll nu – men ligger fortfarande nästan 30 mil över budget! ”Vi käkar lunch i Uppsala i dag”, sa jag till frugan. Det får bli en långlunch – både i tid och sträcka.

För att slippa sätta oss i bastun körde jag i stället igång AC:n före avfärd. Först slösa energi för att värma upp bilen, sedan slösa ännu mer för att kyla ner den igen. Greta skulle inte ha gillat det, men nu var jag ju desperat. Laddningen måste bort!

Efter långlunch och ännu fler ärenden på stan på kvällen var vi äntligen nere på drygt 10 mils laddning kvar. Mål i sikte! Ännu en nattbastu alltså.

Jag lyckades till slut få ner batteriernas laddning till 9 procent när jag gled in till nya snabbladdaren. Fick köra en liten extra omväg på morgonen dit. Kopplade in sladden och njöt av de dryga 200 kilowatten som rusade igenom den och fyllde upp mina batterier
igen på nolltid.

Tibor Blomhäll kör en Tesla Model 3. Familjens andrabil är en Nissan Leaf.  Till vardags är han utvecklingschef på ett it-bolag, och i stället för fritid driver han elbilsklubben Tesla Club Sweden. Han bor i villa i en Stockholmsförort.
Tibor Blomhäll

Tibor Blomhäll

PUBLICERAD: 2021-02-21