Elbilen logo Meny

Paradigmskiftet

Krönikor

Bilmärken bedöms efter det allra bästa man kan åstadkomma. Därför är det svårt för alla som har stora volymer som affärsidé att bygga in imaginära mervärden i sina produkter. När Volkswagen under Ferdinand Piëchs ledning bestämde sig för att bygga en lyxbil – Phaeton – skakade de flesta på huvudet, eftersom det var ett projekt som bara kostade pengar för tillverkaren.

Men genom att visa att man besitter kunskapen om att bygga den allra bästa av lyxbilar när inte prislappen är avgörande, kunde man ta ut ett par extra tusenlappar för varje Polo, Golf och Passat man byggde, och därmed räkna hem kalkylen.

Elbilen som kollektiv led länge av någon slags Oppfinnar-Jocke-status, innan Tesla plötsligt kom in och lade ribban i nivå med de etablerades premiumbilar. Man visade med både bilen och snabbladdningsnätet att elbilen visst kunde vara ett fullgott alternativ till bensin- och dieselbilen.

Kvarstår alltså bara att någon duktig bilbyggare inte bara visar att en elbil prestandamässigt befinner sig på samma höjd som en snabb bil med konventionell teknik, utan faktiskt kan överträffa den. Att någon kan köra elbilskonceptet hela vägen upp till bilbyggarvärldens topp.

Nu har det hänt, och jag har kört den i 100 snabba mil och kapitulerat.

I databladet hittar man en del besvärande omständigheter med en Taycan Turbo S, alltså den värsta i modellutbudet med 1 050 Newtonmeters vrid och 761 hästar i boostläge. Den är väldigt tung, 2,4 ton, den har extremt breda och trögrullande däck och den är gigantiskt stor.

Porsche har ju byggt bilar i den här storleksklassen förr – läs Panamera – och fått till det riktigt bra med följsamhet och prestanda. Men även den allra starkaste av den V8-drivna Panameran bleknar i jämförelse med Taycan Turbo S.

Det är ett monster, varken mer eller mindre. Släng in vilken bil som helst i leken, må den heta Ferrari, McLaren eller något outtalbart exotiskt och den kommer att blekna bort i fjärran om den inte är försedd med en elektrisk drivlina som matchar den i Taycan.

Det handlar om den omedelbara, bestialiska kraften som alltid finns inom någon millisekund från kommando, i kombination med ett vidunderligt välbalanserat chassi. Den hyfsat pigga bil med turbo-V8 vi körde samtidigt på vår landsvägsrunda var alltid sekunden efter i reaktionen. Och på den sekunden har Porschen hunnit bygga upp ett ointagligt försprång.

Det är inte många som kommer att kunna utnyttja en Taycan Turbo S på landsvägen, den är kvick som en supersportmotorcykel och når farligt snabbt sådana hastigheter att försäkringspremien riskerar att bli lika monstruös som dess prestanda. Och på en racerbana blir vikten ett omöjligt fysikaliskt hinder att forcera.

Men det spelar faktiskt inte så stor roll.

Det viktiga är att det är ett paradigmskifte vi har fått ta del av, som snabbare än vi anar kommer att förändra synen på vad som förväntas av den ultimata superbilen. 

Gunnar Dackevall

Gunnar Dackevall

PUBLICERAD: 2020-06-24