Blomhäll: Räckviddsångest

Som elbilist förväntas man drabbas av räckviddsångest titt som tätt. Rädslan för om ens batteriladdning verkligen kommer räcka ända fram till nästa laddare eller om man blir strandad och måste bärgas.

”Men vad händer om batterierna tar slut?” är frågan jag ofta får. Folk vill inte riktigt förstå att batterier tar inte slut så där hipp som happ utan förvarning. Man ser hur mycket räckvidd man har kvar – även om vissa elbilars räckviddsmätare med rätta kallas guess-o-meter. Men om man nu skulle se att räckvidden inte kommer räcka åker man väl till närmsta stuga och knackar på. För vad är mer troligt: att de har ett vägguttag innanför farstudörren man får låna – eller att de har en dunk bensin där? Som elbilist kan jag ladda på cirka 50 miljoner olika ställen i Sverige – för ungefär så många väggkontakter finns det i vårt land. Visst tar det timmar att ladda så, visst laddar jag hellre vid en snabbladdare – men jag har ett skyddsnät ingen avgasbilist någonsin kommer i närheten av.

Men, men. Häromveckan åkte jag ner till Nederländerna med min Tesla Model 3. Snål som jag är flög jag inte, åkte heller inte tåg utan tog elbilen. Jag fick 6 månader gratis Supercharger snabbladdning till min nya Model 3 så att åka bil är nu gratis! G-R-A-T-I-S. Eller jo, broavgift fick jag ju betala, både på Öresundsbron och Stora Bält.

Det finns två vägar man kan välja från Sverige till Tyskland: antingen tar man färja eller så åker man omväg landsvägen runt hela Danmark. Jag åkte hellre omvägen. Båtpriset är ju anpassat efter bensinbilister som hellre åker färja än bränner dyr soppa. Men åker man elbil med gratis snabbladdning är landsvägen rena sparbössan. Till och med om jag skulle behövt betala för laddning är det billigare än dinosauriesoppa. Att åka omväg med elbil blir bättre både för min plånbok och miljön (lite vindkraftsel som går åt istället för bunkerolja till färjans dieselmotorer). Hur kommer färjeoperatörer egentligen klara sig när elbilarna slår igenom? (Svar: de får också skaffa elbåtar.)

Elbilen tillsammans med billig miljövänlig el ger mig en frihetskänsla jag aldrig upplevt med avgasbilar. Att kunna sätta sig när som helst i bilen och susa ner till kontinenten. Ta lite powernaps medan bilen snabbladdas och komma fram utvilad. Jag hade kört hela natten men var ändå pigg och kunde gå direkt på seminariet jag skulle närvara på. Jag slapp därmed även hotellräkning för övernattning på vägen. Snåljåp som jag är.

Fast jag måste erkänna att jag drabbades av räckviddsångest en gång under resan. När jag körde där klockan två på natten i Danmark och det var becksvart, det började ösregna och en tjock dimma la sig över motorvägen. Jag fick sänka farten från 130 till 80 km i timmen. Det var knappt man såg vägen framför en – även om autopiloten fortfarande var obekymrad, dess radar kunde ju se både genom mörker, regn och dimma. Men jag spärrade ändå upp ögonen och försökte genomborra ovädret med blicken. Där och då drabbades jag av räckviddsångest.

En blick på bilens batterimätare avslöjade att jag måste fortsätta åka i tre timmar till i denna sörja innan jag äntligen får stanna för att ladda. Ja, jag drabbades av räckviddsångest. Ångesten över att ha för mycket räckvidd kvar!