Sandberg: Tåget behöver vässa sina konkurrensfördelar

Vi ska inte ta flyget är en återkommande uppmaning från dem som vill att vi tänker på vårt klimatavtryck när vi reser. Utsläppen från flygen är stora (2–5 procent av alla globala utsläpp). Alternativet till flyget har alltid varit tåget. DN har åkt tåg till Alperna för att visa att det går. Politiker vill satsa hårdare på att rusta stambanan. Det debatteras om det är bra att bygga snabbtåg i Sverige. Och så en glädjande nyhet: SJ har fixat nattåg från Stockholm till Hamburg som drar igång nästa år. 

Men ingen pratar om bilen som ett grönt alternativ. Kanske för att man är van att bilen är miljöboven i det stora globala klimatdramat. 
I det här numret kan ni läsa om vår tripp ner till Paris, via Bretagne, och sedan upp genom Tyskland. Den turen tog vi utan att ett gram koldioxid frigjordes. All el jag laddade var dessutom grön. 

Men på samma sätt som att tåget nästan alltid är betydligt dyrare än flyget är bilen inte heller billigare. En resa med färjan Helsingborg–Helsingör + en tripp över Öresundsbron på hemvägen kostar 1 115 kronor. Bara att lämna Sverige med bil och sedan komma hem igen kostar alltså lika mycket som en flygbiljett från Stockholm till Paris. Tur och retur: 1 049 kronor. 

”Kom igen SJ, vi är många som älskar tåget. Vi vill se kärleken besvarad.” 

Fredrik Sandberg, chefredaktör.

Om man vill att flyget ska få konkurrens  är det en vettig idé att släppa förbi elbilarna på Öresundsbron gratis. Drömmen vore väl nattåg till kontinenten med bilvagnar, enbart för elbilar. Där kan de parkeras och laddas på väg ner. 

Men det är lite av en besvikelse hur man inte utnyttjar den elegans som tåget gör möjligt när man nu ska dra igång nattåg till Tyskland. ”Det kommer erbjudas en enklare servering ombord på tåget”, skriver SJ i ett pressmeddelande. Visionslösheten är monumental. 

Så här vill jag ha det. Jag kör in min elbil på en avsedd parkeringsplats, lämnar över en nyckel och placerar mig på tåget. Bilen körs ombord och sätts på laddning medan jag går bort till restaurangavdelningen där jag kan beställa en trerättersmeny. Bomullsdukar. Bestick i metall. Därefter går jag över i barvagnen där någon har satt sig vid pianot. Jag tar en drink och samtalar med mina medresenärer. När det är dags att dra sig tillbka, gör jag det till en skön säng med som har bomullslakan. Utvilad på morgonen är det frukostbuffé i restaurangvagnen. Jag kliver av i Frankfurt (inte Hamburg – jag vill längre ner) och går bort till min fulladdade bil och kan köra iväg på mitt äventyr i Europa. Sex timmar senare är jag i Paris. 

Eller så fortsätter jag på Europaexpressen, som jag vill att tåget ska heta. Jag tar plats i baren och läser en bok, tar en fika. Efter middag nummer två lutar jag mig tillbaka och ser en film. Wifi-uppkopplingen är stark, snabb och stabil. När kvällen är sen anländer jag till Nice och kan köra bort till mitt hotell. Och södra Europa ligger framför mig. 

Med en sådan tågresa går det en kväll och en dag att ta sig till Rivieran, jag har dessutom bil med mig och behöver inte hyra någon. 
Ett sådant upplägg, som är i prisparitet med i alla fall de stora flygbolagen, skulle bli succé, jag lovar. 

Tar man flyget till Nice från Stockholm går det också en dag, med alla turer till och från flygplatser, incheckning och säkerhetskontroller. Vem älskar att, i den täta doften av flygfotogen, stå i hyrbilskö på en flygplats när man kan hoppa in i sin egen fulladdade elbil vid ankomsten? 

Den bistra verkligheten blir nog en annan. Tredubbla priset jämfört med flyget. Inplastad renklämma och ljummet kaffe vid ett ståbord. Avstigning redan i Hamburg. Kom igen SJ, vi är många som älskar tåget. Vi vill se kärleken besvarad. 

Bilden överst visar sviten på Orientexpressen. Något att inspireras av när SJ nu ska starta tågtrafik till Hamburg.