Blomhäll: Grannen har aldrig laddat sin elbil

Grannen har aldrig laddat sin elbil. Hon berättade det när vi snackade om hur det hade gått med den, så här ett halvt år efter leverans. Det var då hon erkände.
Hade hon gått på den där löjliga reklamen om ”självladdande” hybridbilar? Nej, hon hade ju skaffat en riktig elbil, en Volkswagen ID 4. Visst har den bra räckvidd, men – ett halvt år?
Nej, hon menade att hon aldrig hade laddat den på publika laddplatser. Bara hemma. Laddboxen hemma hade hon skaffat långt innan bilen ens levererats, när de satte upp solpanelerna och elektrikern ändå var på plats.

Trots massa resor fram och tillbaka till jobbet, till släkt och bekanta, ja till och med till sommarstugan, hade hon aldrig behövt ladda på snabbladdare eller laddstolpar.
ID 4:ans räckvidd räcker utan problem till hennes vanliga jobbpendling. Och till alla shoppingrundor och släktbesök. Men när hon ska till sommarstugan då? Ja den ligger på Gotland, så hon kör bara några mil från oss norr om Stockholm till Nynäshamn – sen tar hon färjan över till ön och kör till sommarstugan, där hon kan ladda bilen igen. Inga problem med räckvidden på den resan heller.

Grannen berättade när vi stod där och snackade över staketet att hon var ganska nervös före bilköpet, det där vanliga med räckvidd och laddning. Kommer hon kunna åka dit hon vill? Finns det laddare? Men nu efter ett halvt år har hon insett att all räckviddsångest var i onödan. Det är precis tvärtom. Bilen är fulladdad varje morgon, hon behöver aldrig kolla på bränslemätaren längre och ta omvägen hem för att tanka. Hon har inte varit på en bensinmack sedan hon bytt till elbil.

All den där ”laddinfrastruktur” som det så fint heter, och som byggs ut i rekordfart i Sverige – den har hon aldrig ens använt. Hon har haft tankar om att åka förbi någon laddare och testa, bara för att ha gjort det någon gång. Det är nog bäst hon gör det när hon har gott om tid och inte försöker skanna qr-koder och ladda ner appar när hon har bråttom någon natt i ösregn. Varför är det alltid då laddare krånglar?

Man brukar säga att elbilister laddar hemma drygt 90 procent av gångerna. För grannen är det så pass drygt 90 procent så det blir exakt 100 procent. Och tänker jag efter är det faktiskt likadant för min fru också. Hon har heller aldrig laddat sin elbil på någon publik laddstolpe. Varför ska hon göra det när laddningen räcker till alla hennes turer? På natten laddas bilen full igen, redo för nästa dags äventyr. Som för så mycket annat gäller det även för laddning: borta bra men hemma bäst.

Inom psykologin pratas det om Maslows behovstrappa: en hierarki av mänskliga behov där de på en lägre nivå måste bli tillfredsställda innan högre mål blir viktiga för individen. Första nivån är de fysiologiska behoven, grundläggande mänskliga behov som mat och vatten. Det är först när de är tillgodosedda som de högre nivåerna som trygghet och kärlek blir viktiga.

Med en lagom hälsosam dos av hybris har jag därför skapat ”Blomhälls behovs­trappa” som beskriver nivåer av behov elbilister har. Det mest grundläggande behovet en elbilist har är att kunna ladda sin elbil där den brukar stå över natten. På andra trappsteget hittar vi att kunna snabbladda på resa. Väldigt viktigt om man åker långt – inte lika viktigt för min granne och fru. Det är först på det tredje trappsteget vi hittar publika laddstolpar. Det de flesta tänker på när man säger ”laddinfrastruktur”. Och den där grönmålade stolpen de så högtidligt invigde framför kommunhuset år 2013 bara för miljöimagens skull, ja den hamnar på typ trappsteg 23.

Förvånansvärt många klarar sig med enbart hemmaladdning, det första trappsteget i Blomhälls behovstrappa. Det gör inte de andra trappstegen onödiga – men politiker bör inse att det de framför allt måste fixa är hemmaladdning även för dem som bor i lägenhet.
Inte den där stolpen framför kommunhuset. Har någon ens någonsin använt den?