Blomhäll: Appjonglören

Härom veckan skulle jag stanna och ladda min elbil på en av Stockholms laddgator; dussinet parkeringsplatser bredvid varandra på gatan med var sin laddstolpe.

Efter att jag tagit fram min laddsladd från bagageutrymmet insåg jag att jag hade glömt laddbrickan hemma. Nåja, det går ju att starta laddning på andra sätt också, tänkte jag, och började lusläsa instruktionerna på laddstolpen. Jag var beredd på sms-koder men Vattenfall tyckte jag man skulle betala via deras app i stället. 

Jag insåg ganska omgående att trots dussinet olika laddappar på min mobil saknade jag just Vattenfalls så jag laddade snabbt ner den från appbutiken. 

Medan jag höll på att knappa in mina uppgifter i appen dök lagens långa arm upp bakom mig. Eller tja, hon var inte särskilt lång och inte var hon polis heller utan en lapplisa, med att brytningen av döma finskt påbrå.

När du pillar på din mobil är det få saker som stressar mer än om någon står snett bakom dig. En av dessa få saker är just en lapplisa som står där medan bilen fortfarande är obetald.

”Jag ska snart betala min parkering med EasyPark”, sa jag till henne”, så snart jag har lyckats få igång laddningsappen.” Laappi-Liisa såg imponerat på mig. Under hennes långa karriär har hon fått höra alla möjliga bortförklaringar men den här var något nytt. Det här blir kul att berätta på nästa fikarast, tänkte hon väl, för hon bara nickade och gick iväg för att kolla de andra bilarna.

”Laappi-Liisa såg imponerat på mig. Under hennes långa karriär har hon fått höra alla möjliga bortförklaringar men den här var något nytt”.

Under tiden hade jag lyckats knappa in mina kreditkortsuppgifter i appen och klickat på OK. Men det var inte alls okej, tyckte Vattenfall. Ogiltigt kort, tyckte de. Javisst ja! Jag har ju ett Visakort som måste låsas upp innan man kan använda det online.

Så jag öppnade Nordeas app också och loggade in (via ännu en app, Mobilt Bank-ID). Låste upp kortet för internetköp och bytte tillbaka till Vattenfall-appen för att försöka igen. Mina fingrar flög över skärmen och jag bytte fram och tillbaka mellan apparna med en tonårsflickas virtuositet.

Nu var Vattenfall också med på noterna och tyckte allt såg bra ut, så de slog på laddstolpen. Men inget hände. Samtidigt som jag stod där förbryllad kom Laappi-Liisa tillbaka och undrade hur det hade gått. Inte bra. Svettpärlorna började bryta sig igenom pannan. Så för att inte riskera gula lappen bytte jag än en gång app och slog igång parkeringen. Hon var nog lite besviken när jag visade henne att parkeringen nu var igång men behöll pokeransiktet och skyndade iväg, förmodligen mot fikarummet där hon skulle berätta för sina kollegor om den alldeles nya undanflykten hon hört.

Med den faran avvärjd kunde jag återgå till bilen, som trots succén med att få igång laddstolpen fortfarande inte ville ladda. Drog ut sladden och stoppade in igen, men inget hände. Dags att starta ännu en app, bilens egen. Kanske hade det dröjt så länge att bilen hade gett upp? I Teslas app försökte jag få igång laddningen, men det hjälpte inte heller. Laddstolpen hade vid det laget gett upp och stängt av strömmen igen. 

Slutliga lösningen var att dra ut laddkabeln från både bilen och stolpen och starta stolpen igen med Vattenfalls app. Sedan när jag stoppade in kabeln igen så klickade det äntligen till och jag kunde börja ladda!

Det tog mig tio–femton minuter, virtuost bytandes mellan olika appar under stress från en lapplisa. Mitt liv förkortades nog mer än så. Ibland är livet inte lätt som elbilist.