Bensinbil – på jakt efter en själ

Ska det här vara någonting? Fredrik Sandberg grunnar över mekanik och om han hela tiden varit inne på fel spår – den verkliga körkänslan kanske finns i en bensinbil? Han fick chansen att testa en Porsche 911 Carrera T med manuell växellåda för att utröna saken. (Tack Eric Lund för bild- inspiration). Det har tjatats […]

Ska det här vara någonting? Fredrik Sandberg grunnar över mekanik och om han hela tiden varit inne på fel spår – den verkliga körkänslan kanske finns i en bensinbil? Han fick chansen att testa en Porsche 911 Carrera T med manuell växellåda för att utröna saken. (Tack Eric Lund för bild- inspiration).

Det har tjatats från flera kollegor och andra motormän och -kvinnor att elbilar inte har någon själ. Jag lånade en bensinbil, och inte vilken som helst, för att hitta den där själen.

Det känns som ett tecken i tiden. Nordens största elbilsmässa, EcarExpo, gick i konkurs i våras. Samma år har Aurora besöksrekord. En mässa med muskelbilar med förbränningsmotorer arrangerad i samarbete med den svenska supersportbilstillverkaren Koenigsegg. 15 000 personer var på plats i Ängelholm i somras. Vi var där. Vi träffade mannen som sålt världens dyraste bil (1955 Mercedes-Benz 300 SLR Uhlenhaut Coupé) och Christian von Koenigsegg, som vi också intervjuade i sommarens sportbilsnummer (läs intervjun här).

På Aurora vandrade jag runt bland den ena dyrgripen efter den andra. Den vanligaste bilen var en Lamborghini. Det var mässans Volvo 240 om mässan varit en parkeringsplats i en svensk stad på 1980-talet. Där fanns också samlarbilar, dyrgripar som en Audi från 1940-talet som stått i Hitlers varglya och som nuvarande ägaren hade investerat många år och kronor i för att få i perfekt skick. Där fanns en tidig Bugatti som såg ut som en lång cigarr på hjul med en rak tolva under huven. Och där höll Christian von Koenigsegg hov inför en samlad publik där supersportbilar körde fram till honom och han kommenterade ljudet från bilarna när de varvade upp inför publikens jubel.

Mängder av pojkar flockades kring honom och ville ha autografer efter showen där morrandet, mullrandet och vrålandet från de olika motorerna avlöste varandra. Bland dessa supersportbilar lyste elbilarna med sin frånvaro. Det är en trend jag såg. En vikande trend. Den som följer elbilsutvecklingen kan notera att Ferrari skjuter fram produktionen av kommande elbil. Bugatti samma sak. Porsche har skjutit upp sin eldrivna 718, även om den nu ser ut att materialisera sig. Rimac har inte sålt många exemplar av sin 20-miljonerkronors elbil Nevera, medan Koenigsegg säljer slut på allt han bygger innan de ens är klara.

För några dagar sedan rapporterade Top Gear att Audi skrotat sina planer på en RS6 E-Tron. Polestar har lagt sin sportbil, Polestar 6, på hyllan och ska fokusera på suven Polestar 7. Varför är det så här?

Det finns inte tillräckligt stor efterfrågan på supersportbilar på el, eller ens sportbilar, svarar ovanstående biltillverkare. Och varför inte det då? Det brummar inte. Så enkelt är det. Om vi tar exemplet med supersportbilen Nevera från Rimac, som nyligen slog hastighetsrekord (återtaget av Koenigsegg något senare), så säger dess skapare, Mate Rimac, så här till Autocar:

– Vi började utveckla Nevera 2016/2017, när eldrivet var coolt. Men nu ser vi att elektrifiering har blivit mainstream, och folk i toppskiktet vill sticka ut. En Apple Watch kan göra allting bättre. Den kan göra 1 000 fler saker, den är mycket mer precis, den kan mäta pulsen. Men ingen skulle betala två miljoner för en Apple Watch.

Bugatti som delägs av Rimac har som sagt skrotat planerna på en eldriven bil. – Vi har utvecklat en ny V16-motor, och vi vill använda den motorn ett tag till. Mate Rimac jämför alltså en elbil med en digital klocka, medan en mekanisk bil är som ett schweiziskt mekaniskt ur. Åtråvärt. I toppskiktet vill man ha det där handbyggda, det som stånkar och stönar, kolvar som rör sig i takt med små explosioner som briserar.

Sen har vi kollegorna då. Jag vet inte i hur många långdragna samtal jag har varit i där det hävdats just detta, att elbilar är generiska, har man kört en elbil har man kört alla. Kanske inte så drastiskt, men många verkar sakna det där morrandet. Ett levande väsen. Jag har protesterat. För mig blev bilar intressanta på riktigt när de blev eldrivna. Och visst fasen är det skillnad mellan elbilar. Alla har sin egen profil, sin egen själ.

Men jag uppmanades att testa en riktigt bra bensinbil. Helst med manuell växellåda. Och se skillnaden. Ju mer jag tänkte på det desto mer sugen blev jag på detta efter tolv år med elbil. Och jag har länge velat köra en Porsche 911 bara för att ha referensen. Sagt och gjort. Jag fick låna en för att göra ett körglädjetest. Jag beslutade mig alltså för att ge mig in i vad som blivit ett kulturkrig, där man exempelvis på vår Facebooksida ständigt möter kommentarer från bensinbilsentusiaster som hatar elbilar och kallar dem för dammsugare och allt vad det är. Fjolliga farkoster. Ingenting för riktiga män. Om man behöver en mullrande motor för att känna sig manlig bör man nog gå och kolla sina testosteronnivåer, tänker jag. De kan vara farligt låga.

Först fick jag fel 911, jag ville ha en Porsche 911 Carrera T, med manuell växellåda. Men jag fick ut en GTS med automatlåda. Jag fick tillbringa en dag med den. Och när jag slog mig ner i denna tvåmiljonerkronorsbil med 541 hästar och gav mig ut på en väg där jag kunde trycka på kom besvikelsen direkt. Det slet och drog i automatlådan, ryckigt. Och trots att den gör 0–100 på 3 sekunder kändes den inte supersnabb. Och det där mullrandet och stånkandet från motorerna? Mycket väsen för ingenting. Jag tänkte att man nog måste ha manuell växellåda för att man ska få den där känslan av att försöka tämja en häst. Porsche 911 Carrera T skulle göra jobbet.

Jag har ägt bilar med växellåda i decennier innan min första elbil, det är ingenting jag någonsin längtat tillbaka till. Men i en Porsche kanske? Det är färre hästar i boxermotorn som sitter i Carrera T än i GTS:en. Den bil jag lånade var också en cabriolet. Och det lyfte anrättningen. Vi körde ner bilen till Ängelholm för Aurora.

Jag hade med mig en vän som är förbränningsmotorentusiast och brukar skicka memes där det drivs med elbilister. Han skulle vara med som entusiast tänkte jag och skänka mig den där upplevelsen av att ha med ett mekaniskt mästerverk att göra. Ingenting hände. Vi var tvungna att köra uppcabbat på motorvägen vilket var en besvikelse. Ingen hörde vad den andra sa. Ljudet från motorn bedövade oss. Växlat har jag gjort förr. Prestandan var typ som min gamla Tesla Model 3, fast med lagg i växlarna. Boring.

Det som däremot är slående är hur vansinnigt bra Porsche är på allt det där andra som har med körupplevelse att göra, som styrningen. Den är ljuvlig. Men någon körglädje i bensinmotorn hittade jag inte. Däremot sved det när tusenlapparna flög iväg vid bensinstationerna. Efter en tur fram och tillbaka till Skåne i denna för så många åtråvärda bil insåg jag en sak: En Porsche Taycan har betydligt mer själ, är en så mycket bättre bil. Har mer känsla, är mer precis, är snabbare, mer responsiv och går dessutom att föra samtal i.

Nej, jag blev inte frälst av den här upplevelsen. Vurmandet för mekanik kan lika gärna vara ett vurmande för magin i en elmotor. Osynlig energi som inte brinner. Men nu har jag underlag och kunskap om hur det är att köra en av de bästa bensinbilarna på marknaden när jag diskuterar ämnet med kollegor. Fler elbilsskeptiker borde göra samma sak. Se till att få testa en Porsche Taycan, en Audi e-tron GT. Med inblick i den andres passion blir man trots allt lite rikare.