Blomhäll: Det går snabbt nu

Det går snabbt nu. Ibland lite för snabbt. Fråga bara min lokala bensinmack. Men vi tar det från början. Ibland gör EU lite nytta. Som när de förbjöd roaming­avgifter på mobiltelefoni. Eller nu när de inför krav på kortbetalning på laddning. Sedan den 13 april i år måste nämligen alla nybyggda laddstationer för elbilar i EU skylta sina priser och acceptera betalning med kreditkort. Japp, efter åratal av SMS-koder och appar och blippar och RFID-kort och QR-koder och gud vet vad så slipper vi äntligen allt det där. I alla fall på alla nya laddstationer. De äldre har fortfarande fram till 2027 på sig att skruva dit kortläsaren. Sedan blir det lika enkelt att betala för laddning som för tankning.

Skulle jag haft en rosa träningsoverall skulle jag ha dragit den på mig och skrikit ”ÄNTLIGEN!!!” i falsett. Jag har i åratal tjatat hål i huvudet på varenda laddoperatör, att vet ni vad? Kunder gillar inte krångliga appar. Kunder vill inte ha handskfacket fullt med konstiga RFID-kort. Kunder vill kunna betala med kort, precis som när man köper en kexchoklad.
Fast nu var det inte det jag skulle snacka om.

Lagom tills att laddoperatörerna nu tvingas fixa kortläsare har det även kommit plug and charge. Att man bara sticker in laddkabeln i bilen och den börjar ladda på en gång, utan att behöva krångla med betalning. Bilen identifierar sig själv och pengarna dras automagiskt från ens förregistrerade kort. Som Tesla har gjort i åratal.

Det finns två olika sätt att göra det: en standardiserad och en som funkar. Stolta ISO 15118-standarden har funnits i tio år, men varit så überkrånglig och komplicerad att ingen orkat implementera den. Istället tog några operatörer fram Autocharge som följer ingen standard, är mycket enklare – men funkar för de flesta elbilar.

Även om EU nu tvingar fram att man ska kunna betala med kort på laddstationer betyder det inte att oåeratörerna inte får ta betalt även på andra sätt. De kommer nog att acceptera både plug and charge, kortbetalning och säkert även appar av nostalgiska skäl.
Men det var inte heller det jag egentligen skulle snacka om. Halva sidan har redan gått åt, dags att jag skärper mig och berättar det jag ville. Det andra som EU nu tvingar laddoperatörerna: att visa hur mycket laddningen kostar.

I december i fjol märkte jag en stor förändring på min lokala bensinmack. Den jag åker förbi varje dag på väg till jobbet, men som jag av förklarliga skäl inte besöker särskilt ofta med min elbil. Under de skyhöga bensin- och dieselpriserna på deras skylt dök det plötsligt upp även ett pris för snabbladdning: 5,65 kronor per kWh.

”Vad trevligt, de har också skaffat snabbladdare” tänkte jag, men tänkte inte särskilt mycket mer på det. Varför ska jag snabbladda för massa pengar en kilometer från där jag bor när jag laddar mycket billigare hemma? Så jag åkte bara förbi, dag efter dag, utan att tänka särskilt mycket mer på det. Kollade priserna lite reflexmässigt: ibland gick de upp några ören, ibland ner.

Men en vacker dag i mars (när de vackra dagarna äntligen började komma efter kalla mörka vintern) tänkte jag ”nej, jag borde skämmas att jag inte ens tittat på säkert fina snabbladdaren närmast där jag bor”, så jag svängde in till macken för att beskåda vad jag får för 5,34 kronor per kWh (just den dagen). Döm om min förvåning när jag inte hittade några laddare alls! Trots att jag åkte två varv runt hela macken. Av erfarenhet började jag då leta efter hyrsläpen och lastbilarna, det är av någon anledning (usch, ingen foliehatt nu) oftast precis framför laddarna som bensinmackarna ställer dem.

Och javisst! Där fanns det! Betongfundamentet. Till och med skylten: ”Endast för fordon med pågående laddning”. Fast inga laddare. ”De kommer kanske till sommaren”, upplyste personalen mig när jag frågade.
Så i snart ett halvt år har macken lockat elbilister med sin stora fina EU-reglements­enliga skylt. ”Här kan du ladda för 5,34 kronor per kWh … snart”. Hoppas ingen ställer sig i kö.