Dackevall: Laddstoppet – en övning i stresshantering

Så här halvvägs in i min egen elektrifieringsresa sänks gradvis tröskeln för min acceptans av elbilen som en universallösning av vårt bilresande. Efter tillvänjning i ett par egna laddhybrider och ganska många resor i renodlade elbilar har jag insett att det mest är en fråga om att skruva sitt eget mindset en smula.

Eller i mitt fall kanske lite mer än en smula. För en person som älskar att lägga iväg långa dagsetapper på kontinentens vägnät, med minimala avbrott för tankning av bil och mage, blir ett halvtimmestopp var 25:e mil intill ett sunkigt snabbmatställe som ett rött skynke.

Friheten att kunna svänga av motorvägen och leta sig fram till ett lite lokalt hak för en anständig lunch är en viktig kvalitetshöjare på resan.

Ett konkret exempel: På den ofta förekommande rutten Stockholm–Göteborg har ett stopp på det charmiga kondiset i Väderstad närmast blivit ett obligatorium, och något att se fram emot hela vägen från starten i Stockholm eller Göteborg. I en elbil kommer jag inte att unna mig lyxen att stanna i Väderstad, utan får hålla tillgodo med Dinners i Ödeshög, eftersom jag måste ladda samtidigt – två halvtimmar blir en för mycket.

Jag ser folk sitta och kolla på tv-serier i sina bilar under laddstoppen, sippandes på en smoothie, knackandes på sina laptops eller deltagandes i webbinarier. Allt för att slippa känna hamburgerkökets frityrångor i luftvägarna.

Och så har vi vår egen chefredaktör, som kan tillbringa en halvtimme framför skärmen på laddstationen (även i ösregn!) och hoppa till – som om han tittar på en skräckfilm – varje gång laddhastigheten sjunker ett snäpp. Men han tillhör väl ändå en försvinnande minoritet som kan hitta dramatiken i några siffror och staplar på en stum svart/vit skärm?

Jag blev lite uppmuntrad av utsikterna att kunna föra intressanta resonemang med Googlesystemet i den Polestar 2:a vi tillbringade en dag i nyligen, som på bråkdelen av tiden som jag själv skulle ha tillbringat för att söka information på nätet i klartext informerade mig om geografi och historia kring platsen jag befann mig, höll mig uppdaterad om väder och börskurser och kunde till och med vara rolig emellanåt.

Och till skillnad från ett mänskligt resesällskap höll truten när man inte orkar höra längre.

Tagga ner, chilla, skulle mina barn säga. Livet är inte en tävling om att komma först hela tiden. Det kanske blir det viktigaste som både elektrifieringen och den pågående pandemin  kan lära en speedad personlighet som jag.