Donut Labs superbatteri och tio sätt att lura folk

Under elektronikmässan CES 2026 presenterade finska Donut Lab ett solid-state-batteri med minst sagt uppseendeväckande prestanda. Är det en bluff? Det vore i så fall inte första gången. Testbilar har brunnit upp inför demonstration, solid-state-löften har kostat dammsugartillverkare hundratals miljoner och superkondensatorer med titan har lurat kanadensare. Elbilshistorien är full av spruckna löften och rent bondfångeri. […]

Under elektronikmässan CES 2026 presenterade finska Donut Lab ett solid-state-batteri med minst sagt uppseendeväckande prestanda. Är det en bluff? Det vore i så fall inte första gången. Testbilar har brunnit upp inför demonstration, solid-state-löften har kostat dammsugartillverkare hundratals miljoner och superkondensatorer med titan har lurat kanadensare. Elbilshistorien är full av spruckna löften och rent bondfångeri.

Jag minns när jag var på plats på CES i Las Vegas för cirka tio år sedan och träffade den danska bildesignern Henrik Fisker som då hade startat sitt nya bilmärke (som gick i konkurs för något år sedan). I deras monter visade de upp ett solid-state-batteri som skulle utvecklas av bolaget. De hade en fungerande prototyp, mannen bakom batteriet, Fabio Albano, hade anslutit sig till Fisker och var forskaren som skulle ta fram batteriet till Fiskers bilar. Han hade tidigare jobbat med ett företag som hette Sakti3, där han tagit fram den första prototypen av ett solid-state-batteri. Henrik Fisker lovade 80 mils räckvidd och laddning på 1 minut. Det hela gick i stöpet och Henrik Fisker hann innan dess med en runda i domstol för att en av hans anställda anklagades för att snott med sig företagshemligheter från solid-state-tillverkaren Quantumscape. När jag träffade Henrik Fisker på eCarExpo i samband med att han lanserade sin första bil Ocean för några år senare frågade jag honom vad som hände med Fabio Albano och solid-state-löftet. Henrik Fisker fick någonting mörkt i blicken.

– Jag vill inte prata om Fabio Albano, sa han irriterat.

Vi övergick till att prata om Ocean istället. Det var tydligt att det fanns en historik av misslyckanden kring utlovade fantastiska batteriegenskaper. Sakti3 skulle sedan säljas till Dyson, som då skulle bygga elbilar med solid-state-batterier. Det hela blev ett magplask. Läs mer om detta längre fram i artikeln.

När Finska Donut Lab på CES-mässan i Las Vegas för några veckor sedan presenterade ett solid state-batteri som enligt deras egna uppgifter är redo för massproduktion och uppvisar prestanda som vida överstiger dagens batterier, ringer det varningsklockor stora som höghus. Specifikationerna inkluderar en energidensitet på 400 Wh/kg, en laddtid från 0 till 100 procent på endast fem minuter samt en livslängd på 100 000 laddcykler, det vill säga batteriet håller i typ 100 år. Dessutom hävdar bolaget att batteriet kommer vara billigare att tillverka än dagens konventionella litiumjonceller. Massproduktion står runt hörnet och tekniken ska lanseras i en motorcykel inom några månader. Företaget har blivit mycket omskrivet. Men nu duggar sågningarna av påståendena tätt.

Den hårdaste kritiken kommer från Yang Hongxin, ordförande och VD för den kinesiska batteritillverkaren SVOLT. I en intervju med kinesisk media sågar han det finska bolagets påståenden vid fotknölarna.

– Det batteriet existerar inte ens i världen. Alla parametrar är motsägelsefulla. Vem som helst med en grundläggande förståelse för tekniken inser att det är en bluff, säger Yang Hongxin till Car News China.

Även från världens största batteritillverkare, CATL kommer skarp kritik. CATL:s investeringschef Ulderico Ulissi gått till angrepp mot Donut Lab på plattformen LinkedIn. Han menar att branschen bör ignorera det finska bolaget helt och pekar på varningssignaler kring bolagsstrukturen.

– Jag förstår inte ens varför vi diskuterar de här rubrikerna. Det är uppenbart fejk så fort man läser dem … Vi har sett tidigare att upprepning av overifierade påståenden skadar förtroendet och slösar med uppmärksamhet, det är ett stort problem inom batteri- och investerarvärlden skriver Ulissi i en kommentar.

På den vetenskapliga bloggen NeuroLogica analyserar Steven Novella, känd skeptiker, Donut Labs presentation vid CES. Han lyfter fram avsaknaden av fysiska bevis och noterade att företaget visade upp ett ”tomt skal” istället för en fungerande prototyp som demonstrerade de påstådda egenskaperna. Steven Novella går så långt som att jämföra Donut Lab med Theranos, det ökända amerikanska bioteknikbolaget som under ledning av Elizabeth Holmes värderades till miljarder dollar. Bolaget påstod sig ha revolutionerat sjukvården med en maskin som kunde utföra hundratals tester på en enda droppe blod. Enorma tekniska löften utan insyn eller oberoende bevisning. Theranos-bubblan sprack när det avslöjades att tekniken aldrig fungerade, vilket resulterade i fängelsedomar för bedrägeri och en total kollaps för företaget. Fallet har sedan dess blivit det främsta varnande exemplet på baksidan av startupvärldens ”fake it ’til you make it”-kultur.

– Jag börjar känna lukten av ”fake it til you make it”-syndromet som sänkte Theranos. Som erfaren skeptiker ser vi ett mönster som är extremt bekant: ett häpnadsväckande påstående med ingenting verkligt som backar upp det, skriver Novella.

Daniel Brandell, professor i materialkemi vid Uppsala universitet, skriver i Omev att det hela låter för bra för att vara sant. Donut Lab prickar en punkt i en tiopunktslista för hur man känner igen en bluff när man presenterar batteriteknik (se alla tio punkter från forskningsartikeln ”Ten Ways to Fool the Masses When Presenting Battery Research” längre ner).

Brandell antyder att företagets presentation faller under kategorin där man utlovar revolutionerande prestanda utan att redovisa helhetsbilden. Brandell påpekar att många av de material som krävs för att få solid state-tekniken att fungera (t.ex. germanium, zirkon och lantan) är både sällsynta och dyra (”exotiska element”). Detta står i direkt konflikt med löften om låga produktionskostnader.

– Jag misstänker att det är en superkondensator. Och man kan ha den här energitätheten i katodmaterialet, men inte i hela batteriet, det är inte ovanligt att man bara talar om energitätheten i en del av batteriet. De 100 000 cyklerna kan man få till med korta effektpulser. Det vill säga som att du använder ett mobiltelefonbatteri, sticker in och drar ut kontakten 100 000 gånger. Men det är ju inte samma sak som att cykla det djupare, säger Daniel Brandell till Elbilen.

– Men det är väldigt svårt att veta exakt vad tekniken går ut på, de har ju inte sagt vad den innehåller. Men med tanke på att Toyota, Samsung, LG, CATL och så vidare har jobbat på solid-state-tekniken i 10-15 år, att då några ingenjörer från Finland plötsligt har löst utmaningen, det känns inte så troligt. Det är som att säga att min 10-åring har byggt en månlandare som är mycket bättre än alla andras. Vi fattar inte vad det är de ska visa upp helt enkelt, säger Daniel Brandell.

Frågan är hur många ingenjörer det egentligen är frågan om. Donut Lab har ett mycket litet aktiekapital och bara ett fåtal anställda. Vilket man kan se på företagsregistret i Estland. Batterijätten CATL har 20.000 ingenjörer som arbetar med batterikemier. De har ännu inget solid-state-batteri till salu. Donut Lab har 1 anställd enligt registret ovan.

Men spekulationerna lär fortsätta, fram till att Donut Lab visar upp batterierna och låter oberoende granskare lägga vantarna på tekniken. Att det skulle bli produktion i GWh-skala redan i år, som företaget lovar, låter även det för bra för att vara sant.

Att lova revolutionerande teknik som ska förändra allt för att locka investeringskapital och få folk ur balans har vi sett lite för mycket av de senaste decennierna. Det mystiska är att Donut Lab säger att de idag inte är ute efter investeringspengar. Varför skulle det då vara en bluff? Vad är då syftet? Eller så är bluffen bara mer komplicerad, om det nu är en bluff. Kanske blir demonstrationen lite försenad, de behöver lite mer kapital längre fram för att göra sista justeringarna och så är löftescirkusen igång. Och plånböcker öppnas. Att tro på löften är vi bra på. Här kommer åtta dyra exempel på att det kan vara bra att hålla sig i räcket och inte springa iväg till börsen och investera i företag som inte har mycket mer än powerpoint-presentationer:

EEStor – Urfadern till ”Vaporware” inom batteriteknik. Jag var en av de som följde det här företaget i mitten av 00-talet. Det skulle ju innebära en revolution om företaget EEStor fick till sin barium-titanat-baserade superkondensator. Det fanns på den tiden även en blogg som följde varje rörelse hos tillverkaren, Theeestory.com. Hypen var enorm. Bloggen finns inte kvar längre.
Löftet: Ett ”batteri” som var lättare, billigare och kunde laddas på minuter, med prestanda som skulle göra förbränningsmotorn obsolet över en natt. De fick legitimitet genom samarbete med försvarsjätten Lockheed Martin och elbilspionjären ZENN Motor Company.
Facit: Efter år av hemlighetsmakeri, missade deadlines och ständigt flyttade målstolpar, avslöjades det att tekniken inte fungerade. Inga kommersiella produkter levererades någonsin, och EEStor går i dag att betrakta som ett skolboksexempel på hårda löften som bara var varmluft. Intressant nog är det många i dag som tror att Donut Labs solid-state-batteri egentligen är en superkondensator. Titan har även nämnts i sammanhanget och det innehåller enligt Donut Lab inget litium.

Envia Systems – 2012 utropade Envia att de skapat ett batteri med en energidensitet på 400 Wh/kg (samma siffra som Donut Labs anger) till halva priset av dåvarande teknik.
Löftet: General Motors investerade tungt och hoppades kunna använda tekniken i kommande Chevrolet Bolt.
Facit: Det visade sig att Envia hade köpt färdiga celler från en annan leverantör (Nanoe) och presenterat dem som sin egen teknik. De kunde inte replikera labbresultaten i produktion. GM rev kontraktet och Envia kollapsade.

Sakti3 – Under ledning av Ann Marie Sastry lovade Sakti3 ett solid state-batteri med dubbel energidensitet mot konventionella celler.
Löftet: Tekniken ansågs så lovande att dammsugarjätten Dyson köpte bolaget för 90 miljoner dollar 2015 för att bygga sin egen elbil.
Facit: Dyson tvingades senare skriva ner värdet på patenten och lägga ner sin elbilsutveckling. Det visade sig att tekniken, som fungerade i mikroskopisk skala i labbet, var omöjlig att massproducera till en rimlig kostnad. Men Ann Marie Sastry blev rik på kuppen. Och så fick hon även träffa Barack Obama. För några år sedan startade hon ett nytt företag inom … ja, du gissade nog rätt, AI. Flera av hennes anställda (däribland Fabio Albano, som Henrik Fisker inte vill prata om) på Sakti3 hävdar att företagets patent var värdelösa.

Nikola Motors – Även om detta handlade om vätgaslastbilar snarare än bara batterier, är det det tydligaste moderna exemplet på fake-it-until-you-make-it-strategin.
Löftet: Grundaren Trevor Milton visade upp lastbilen Nikola One och hävdade att den var fullt fungerande.
Facit: Blankarfirman Hindenburg Research avslöjade att lastbilen i demonstrationsvideon bogserats upp för en backe och sedan rullats ner för att se ut som att den körde för egen maskin. Milton dömdes senare till fängelse för bedrägeri. Men så donerade han och hans fru 1,8 miljoner dollar till Donald Trumps valkampanj och något senare blev han benådad av Trump. Det gäller att få loss pengar innan korthuset briserar helt enkelt. Så att man har råd att ta sig ur fängelset.

Oxis Energy – Brittiska Oxis Energy var under många år affischnamnet för litium-svavel-teknik.
Löftet: De utlovade batterier med en energidensitet på 450 Wh/kg (nästan exakt samma nivå som Donut Labs anger) och riktade in sig på elflyg och tunga fordon. Tekniken skulle vara lättare och säkrare än litiumjon.
Facit: Trots miljoner i investeringar och flera år av ”nästan klara”-rapporter, försattes bolaget i konkurs i maj 2021. De lyckades aldrig lösa problemet med batteriernas korta livslängd (cykling) och kunde inte skala upp produktionen kommersiellt. Det här exemplet är mer ett exempel på hur svårt det är att skala upp produktionen på ny teknik.

Bosch & Seeo – Detta är ett viktigt exempel eftersom det visar att inte ens världens största underleverantör till fordonsindustrin kan ”tvinga fram” solid state-batterier.
Löftet: 2015 köpte tyska Bosch det amerikanska startupbolaget Seeo Inc, som hävdade att de hade en fungerande solid state-lösning. Bosch gick ut hårt och lovade att ha tekniken i produktion till 2020 och att den skulle halvera kostnaden för elbilsbatterier.
Facit: 2018, två år innan den tänkta lanseringen, lade Bosch ner hela projektet och sålde resterna av Seeo. Slutsatsen var att tekniken helt enkelt inte var redo för massproduktion och att investeringen var bortkastad.

Pellion Technologies – Pellion backades av tunga investerare som Khosla Ventures och Bill Gates-initiativ, men det räckte inte.
Löftet: De hävdade att de knäckt koden för magnesium-jon-batterier, vilket skulle vara billigare och erbjuda dubbelt så hög energidensitet som litiumjon.
Facit: Efter att ha arbetat i ”stealth mode” i flera år lanserade de en produkt 2018, men stängde ner verksamheten helt bara ett år senare (2019). De kunde inte göra tekniken lönsam nog för att konkurrera med de sjunkande priserna på vanliga litiumbatterier.

DBM Energy & ”Kolibri-batteriet”. Ett av de mest mystiska fallen i batterihistorien där testbilen brann upp när tekniken skulle demonstreras. Här lovades enorma saker redan för 15 år sedan, vilket skapade stora rubriker i Tyskland 2010.
Löftet: Det lilla tyska bolaget DBM Energy, lett av Mirko Hannemann, påstod sig ha utvecklat ett litium-metall-polymer-batteri (Kolibri). De monterade det i en Audi A2 och körde 600 km på en laddning – ett världsrekord på den tiden. De fick statligt stöd och hyllades av ministrar.
Facit: Skeptiker ifrågasatte om det verkligen var deras teknik eller bara serier av vanliga batterier. När oberoende tester skulle genomföras förstördes plötsligt testbilen i en mystisk brand i en lagerlokal 2011. DBM Energy försvann därefter från rampljuset och tekniken kom aldrig ut på marknaden.

För att orientera sig i batterivärlden kan det vara bra att ha med sig en lista på hur man går tillväga för att lura publiken. En sådan lista finns. Det är professor Patrik Johansson på Ångströmlaboratoriet vid Uppsala universitet som tagit fram en sådan checklista. Rapporten heter Ten Ways to Fool the Masses When Presenting Battery Research. Här kommer de tio punkterna, i min sammanfattning, varav flera stycken går att bocka av när man tittar på Donut Labs presentation:

1. Jämför alltid med teknik från 2010: Få dina resultat att se revolutionerande ut genom att jämföra dem med tio år gamla standarder istället för dagens spjutspetsteknik.
2. Räkna bara på de kemiska reaktionerna: Ange energidensitet baserat enbart på det aktiva materialet. Ignorera vikten av hölje, elektrolyt och strömavledare (som i verkligheten utgör en stor del av batteriets vikt).
3. Prata bara om råvarupris: Vilseled läsaren genom att bara nämna vad grundämnena kostar, och tysta ner att tillverkningsprocessen är extremt dyr, långsam eller komplicerad.
4. Välj testförhållanden strategiskt: Om batteriet är långsamt, ladda det extremt långsamt. Om det leder ström dåligt, värm upp det. Dölj svagheterna genom att anpassa testmiljön.
5. Ändra metoder i det tysta: Justera experimentet lite här och där (till exempel annan laddhastighet eller ”loading”) mellan olika tester för att få siffrorna att se bättre ut. Var otydlig.
6. Spela spelet med mängder och proportioner: Använd extremt tunna elektroder eller dränk cellen i elektrolytvätska för att få fantastiska labbvärden som aldrig skulle fungera i ett riktigt elfordon.
7. Undvik djupgående analys: Gör inga noggranna tester av materialet som riskerar att avslöja orenheter eller strukturella fel. Visa bara de första cyklerna som ser bra ut.
8. Kalla allt för ”Solid State”: Haka på trenden. Även om du måste tillsätta vätska eller mjukgörare för att få det att funka, kalla det ”Solid State” (eller quasi/semi) för att verka modern.
9. Ignorera felmarginaler: Presentera resultatet från den enda cellen som fungerade bra. Strunta i statistik och felanalys. Visa aldrig de 99 cellerna som misslyckades.
10. Om allt annat misslyckas – visa snygga bilder: Om datan är svag, distrahera publiken med färgglada 3D-modeller, snygga mikroskopbilder eller en proffsig videoanimation.

Illustrationen till artikeln är baserad på listan ovan. Författaren har tagit sig friheten att sammanfatta den i en grafik som Gemini har tagit fram. Här hittar du Patrik Johansson et al. original.