Elbilen logo Meny

Laddhybrider är inkörsporten till tyngre missbruk

Krönikor

Min svåger berättade för mig för nån månad sedan att han ville köpa en ny bil. Och jag som kan om sånt. Speciellt det här med elbilar.

För det var han väldigt bestämd med: han ville inte köpa en bensinbil igen. Han har hört så mycket bra om elbilar så nu ville han också ta det stora steget. Det var faktiskt inte så mycket att jag pratade hål i huvudet på honom; han kom på själva idén.

Fast han var ändå ganska ängslig inför bytet. Kommer han verkligen klara sig med en ren elbil? Alltså, på riktigt? Han hade många frågor om räckvidd och snabbladdare och sånt som jag besvarade efter bästa förmåga. Han var ändå lite ängslig att helt våga släppa bensinmackens trygga men ack så dyra påfyllningsslang. Dessutom hade både hans bostadsrättsförening och arbetsplats endast ganska vaga planer på att ”någon gång i framtiden” sätta upp laddstolpar.

Så jag tog ett djupt andetag och började prata laddhybrider. Ja, jag vet att tidningen heter Elbilen i Sverige och att jag förväntas vara något slags elbilsjesus – men för vissa ibland så passar faktiskt laddhybrider bättre.

Som när man inte kan ladda bilen någonstans. Jag brukar faktiskt avråda folk som inte kan ladda hemma från att skaffa elbil. Ägandet blir så mycket krångligare då. Eller när folk inte vågar hoppa i djupa änden av bassängen på en gång utan vill först försiktigt doppa tårna och känna efter. Testa på det där med eldrift men kunna tanka bilen ändå.

Jag kände mig som värsta knarklangaren. För jag visste ju att jag kan lugnt bjuda på första laddhybriden, han kommer ju ändå åka fast och skaffa elbil sen. Som jag brukar säga: ”laddhybrider är inkörsporten till tyngre missbruk.” För har man väl provat på elmotorns tysta vibrationsfria gång, känt dess omedelbara gasrespons och märkt i plånboken hur billigt det är att ladda hemma – ja då är man fast. Då vill man bara ha mer. Längre räckvidd på el. Då känner man det som ett personligt nederlag varje gång bensinmotorn hostar igång. Efter några år med laddhybrid är det dags att släppa sargen och hoppa från tiometerstornet rätt ner i djupa änden av elbils-bassängen.

Så med en gräsodlares sluga leende hjälpte jag honom navigera i utbudet av bättre begagnade laddhybrider. Som de flesta som köper bil privat ville han helst inte köpa fabriksnytt utan två–tre år gammalt. Utbudet där börjar bli stort men det gäller att inte läsa databladet för årets modell utan leta fram vad bilen hade för egenskaper för några år sedan. Utvecklingen går med rekordfart, bilarna förbättras varje år.

Efter några provturer hittade han så sina drömmars Volkswagen Passat. Så nu åker han runt med laddhybrid precis så som myten säger: han har en laddhybrid men han laddar den ytterst sällan. Den myten kommer från en annons från en tillverkare av trådlösa ladd-stationer. 

I verkligheten så laddar de flesta laddhybridägare sina bilar med billig el istället för dyr bensin så ofta de bara kan. Och längtar efter längre räckvidd på el. Och gillar inte alls bensinmotorn i bilen längre. Så nästa bil blir en riktig, ren elbil.

För min svåger kanske ännu snabbare än han planerat. För plötsligt, bara några dagar efter att han köpte sin bil, hörde hans bostadsrättsförening av sig och tillkännagav stolt att i början av nästa år kommer de montera laddboxar i husets garage. Gissa vem som var bland de första att anmäla sig?

Tibor Blomhäll kör en Tesla Model 3. Familjens andrabil är en Nissan Leaf.  Till vardags är han utvecklingschef på ett it-bolag, och i stället för fritid driver han elbilsklubben Tesla Club Sweden. Han bor i villa i en Stockholmsförort.
Tibor Blomhäll

Tibor Blomhäll

PUBLICERAD: 2021-02-14