Elbilen logo Meny

Semestermyter

Krönikor

”Ska du åka på bilsemester med elbilen? Det går väl inte?” Ja så sa alla, precis ALLA jag berättade våra semesterplaner till. Vår familj skulle åka och besöka barnens farfar i Ungern sedan åka till Kroatien för lite lata dagar vid havet.

Omgivningen, grannar och arbetskamrater som sakta börjat acceptera att jag åker nymodigheten elbil runt stan visade ändå upp en enad front med elbilsmyter så snart de fick höra att jag skulle ta elbilen på en drygt 600 mils rundtur i Europa.

I deras ögon skulle jag behöva göra en massa uppoffringar. För… räckvidd. Räckvidd! Räckvidd!!!

”Ska du stanna och ladda hela tiden? I timmar? Och lunka bakom långtradare så du får ordentligt med räckvidd? Och var hittar du laddare? Måste du jaga hotell med ladduttag?”

I verkligheten blev resan precis tvärtom. Den skönaste bilsemestern någonsin. Nej, jag behövde inte stanna och ladda hela tiden. Vi körde tretimmars-etapper, sen var det skönt att stanna i 30-40 minuter för att ladda medan vi kissade och fikade. Nån gång tog nån etapp längre tid pga köer, då riktigt längtade man efter nästa laddstopp.

Nej, jag behövde inte åka snigelfart bakom långtradare. Utan ställa in autopiloten på 150 km/h och låta den susa fram på autobahn (och… ehem, vissa andra vägar). Jag behövde inte ens styra, bara hålla i ratten och låta bilen själv tugga mil efter mil under sig. Varför 150? För det är maxfart för autopiloten. Dagens i-landsproblem var att jag gärna skulle åkt ännu snabbare, men då måste man ju börja ratta bilen själv och det var för jobbigt.

”Jag behövde inte leta efter hotell med ladduttag. Bilen stod faktiskt på ”vanliga” parkeringsplatser varje natt.”

Efter ett tag la vi märke till att efter varje laddstopp körde vi om samma bilar igen. De flesta bilar på autobahn håller faktiskt runt 130. Här susade vi fram i 150 utan att behöva styra bilen, tog sköna fikapauser lite då och då – men kom ändå fram lika snabbt som de som åkte utan att stanna, krampaktigt hållandes i ratten mil efter mil!

Europa är fullständigt nersållad med Tesla Supercharger stationer! Vi kunde välja och vraka, åka förbi fyra–fem innan vi stannade vid en och laddade. Ofta var laddarna vid mysiga små hotell eller köpcentra. Laddningen i Italien blev väldigt dyr då Superchargern stod precis bredvid en outlet för designkläder. Tack och lov fick jag stopp på frugan i tid, ”bilen är färdig!”

Eller Superchargern i Kroatien som är 50 meter från havet så man kunde ta sig ett dopp medan man laddade. Eller Superchargern i Tyskland som är bredvid en inomhus skidanläggning, man kunde äta Schnitzel medan man tittade på skidåkare mitt i sommaren. Eller hotellet i Österrike som hade egen golfbana och vingård… laddstoppen blev en del av semesterupplevelsen. 

Jag behövde inte leta efter hotell med ladduttag. Bilen stod faktiskt på ”vanliga” parkeringsplatser varje natt. Sista laddningen varje dag på Superchargern såg jag till att inte bara ladda fram till hotellet, utan 10 minuter extra så vi skulle klara oss även fram till nästa Supercharger dagen därpå.

Fast ska jag vara helt ärlig hade omgivningen inte totalt fel med sina frågor. Skulle jag tagit vår andra elbil, vår sex år gamla Nissan Leaf, skulle semestern blivit precis som de trott: vi skulle behövt ladda stup i kvarten, åka i 90 för att spara på elen, leta efter laddare överallt och även jaga hotell där man kunde ladda över natten.

Men mycket har hänt på sex år.

Energipåfyllning vid havet. Endast för elbilar. 
Fredrik Sandberg

Fredrik Sandberg

PUBLICERAD: 2020-07-08