Dackevall: Vem vill ha en O-GO bil?

Jag skulle kanske ha anat oråd när jag såg vilket registreringsnummer vår beställda Polestar 2 hade fått: OGO 229. En bil som är o-go och kommer från (via) Göteborg där det ska va gött att köra bil kan ju inte vara så mycket att se fram emot.

Grundtanken med inköpet var att familjen nu skulle ta det lätt hisnande steget från livet med laddhybrid med både livremmar och hängslen ombord till en renodlad elbil. Och att läsarna av tidningen du håller i handen (det vill säga du) samtidigt skulle kunna ta del av erfarenheterna av Volvosfärens ambitiösa försök att hänga med i elektrifieringens och digitaliseringens skoningslösa tempo.

Allting tycktes vara frid och fröjd till framåt sommaren, då vi som hade beställt en Polestar 2 fick beskedet om att de skulle försenas ett par månader på grund av covid-19-nedstäningen i våras. Inget att gnälla på, force majeure och livet går vidare.

Leveransbeskedet dök upp under augusti när samtidigt de första exemplaren rullade ut på vägarna, och den 1 september (på min födelsedag!) skulle bilen levereras. Jag hade tänkt sälja V60:an i samma veva men någonting sade mig att jag borde gardera mig och behålla Volvon ett tag till. Efter en provkörning för pressen blev jag också lite fundersam på både förbrukning och räckvidd (knappast över 30 mil i normala omständigheter), och på om den nedskalning i storlek som bilbytet skulle innebära verkligen skulle räcka till för oss?

Eller var det kanske bara en fråga om att inta rätt förhållningssätt till bilbrukandet?

Nåväl, leveransdagen närmade sig och några dagar innan blev jag uppringd av en trevlig person som informerade mig om att det var ett fel på högspänningsbatteriet på OGO, så leveransen skulle försenas uppåt tre veckor.

Ingen ko på isen för mig, även om det var trist att inte kunna börja rulla och rapportera till er läsare om bilen – Polestar 2 var den hetaste nyheten på elbilsmarknaden i början av hösten, och försäljningen närmade sig redan huvudkonkurrenten Teslas Model 3 i Sverige.

När tre veckor hade gått och inget nytt leveransdatum hade kommunicerats hörde på nytt en ännu trevligare representant av sig och meddelade att jag skulle få en annan – identisk – bil istället, eftersom det skulle ta lång till att få grejer till OGO från Kina.

Samtidigt började rapporter rulla in om P2:or som stannade lite här och var i trafiken, och på parkeringen utanför Volvoservicen på Lidingö där vi har redaktionen samlade sig allt fler Polestarbilar i väntan på åtgärder så att de kunde börja rulla igen.

Min nya-nya P2, KNW29F, skulle enligt uppgift levereras under vecka 44, då jag var på höstlov och elcyklade, så ny leveransdag bestämdes till den 3 november.

Ett par dagar innan ringde en rekordtrevlig representant och sade att det tyvärr skulle ta ett tag till ”att få bilen färdig”. Gissar att den behöver lite nya delar som omfattas av den återkallelse som gick ut den 2 november till alla som hade fått sin bil levererad.

Invertern ska bytas, liksom värmaren av både batteriet och kupén.

Åter ser jag Polestarbilarna samlas utanför verkstaden, medan jag resultatlöst försöker nå den stackars Sverigechefen Martin Ölund för en kommentar. Han lär ha skeppan full just nu med att släcka bränder, även om Citroëns stämning av Polestars påstådda varumärkesintrång (de dubbla chevronerna) inte ligger på just hans bord.

Nu hoppas jag att man på grund av det inte släcker Polestarstjärnan som projiceras upp i taket på KNW29F.

Och orkar att ha lampan tänd dygnet runt i den vita kuben på Hisingen. Det lär gå åt – och lite till – för att inte Volvos elbils-framtid ska bli en Golgata-vandring.