Krönika: Länge leve Sverige och den svenska kulturen!

Svensk tradition de senaste 150 åren har varit rotad i en ingenjörskultur, där innovation, forskning, sakliga lösningar på problem, uppfinningar och att vara längst framme i teknikracet varit ledstjärnor. Vi kom på, upptäckte eller var med och tog fram: celsiusskalan, litium, separatorn, kullagret, trepunktsbältet, den moderna skiftnyckeln, det kemiska teckenspråk som hela världen skriver kemi […]

Svensk tradition de senaste 150 åren har varit rotad i en ingenjörskultur, där innovation, forskning, sakliga lösningar på problem, uppfinningar och att vara längst framme i teknikracet varit ledstjärnor. Vi kom på, upptäckte eller var med och tog fram: celsiusskalan, litium, separatorn, kullagret, trepunktsbältet, den moderna skiftnyckeln, det kemiska teckenspråk som hela världen skriver kemi med, dynamiten, propellern, pacemakern, ultraljud för hjärtat, lidokain – världens mest använda lokalbedövningsmedel – tetra pak, säkerhetständstickan, blixtlåset, bluetooth, Skype, Spotify. Fyra grundämnen är uppkallade efter en enda gruva i Ytterby.

Men när det kommer till bilar ska vi köra på bensin. Vi ska inte satsa på några batterifabriker. Inte heller på vindkraft. Det ska vara som det har varit förr. Fast inte förr som i innovationskraft och framåtanda, utan förr som i backstugusittarnas gnäll över att tiderna förändras och att jag vill köra moped och stå vid korvkiosken. I alla fall om man ska tro Sverigedemokraternas valfilm. Vi vill ha Sverige som det var en gång, säger de i den, till klipp från handhållna kameror med datumet inbränt i bild: 22.10.1988. Visionen är alltså att Jimmie Åkesson ska få sitt 1980-tal tillbaka.

Den svenska kulturen vittrade bort och bilnostalgi vaggade oss i dvala. Längtan efter Jimmie Åkessons barndom blev för stark.

Jag vill ha verklig svensk kultur tillbaka. En kultur där man satsade på ny teknik, ny industri, nya tillämpningar och naturvetenskaplig forskning i högsta divisionen. Vi är ett litet land. Vårt välstånd står och faller med innovationskraft.

I sommar läste jag Peter Carlssons bok Northvolt. Min berättelse. Bolaget byggde återvinningsanläggningen Revolt Ett och presenterade 2021 sin första cell av hundra procent återvunnen nickel, mangan och kobolt. Anläggningen var klar. Den fungerade. Och i Skellefteå fick Northvolt igång serieproduktion av battericeller före konkursen, om än långt under de utlovade volymerna.

Peter Carlsson menar att om staten hade gått in med ytterligare garantier hade Northvolt fått med sig internationella aktörer, som i sin tur hade räddat bolaget. Finansminister Elisabeth Svantesson har svarat att om inte huvudägarna vill skjuta till mer pengar ska inte skattebetalarna göra det. Men staten hade redan ställt ut gröna kreditgarantier till Northvolt. Frågan var aldrig om staten skulle gå in. Frågan var om den skulle stå kvar när det skakade.

En sak är jag övertygad om: hade Northvolt fått leva vidare hade fabriken blivit ett nav i en svensk innovationsmiljö. Tänk vad som hade kunnat komma ur den. Vilka ringar på vattnet. Självförtroende. Forskning. Teknikutveckling. Kemiutveckling.

Inget av det blev av. Tidöpartierna var inte intresserade. De lät Northvolt gå i konkurs och satsade mellan 50 och 60 miljarder kronor på att sänka priset på diesel och bensin.

Det är så historien kommer att döma den här regeringen. Som tiden då den svenska kulturen vittrade bort och bilnostalgi vaggade oss i dvala. Längtan efter Jimmie Åkessons barndom blev för stark.

Låt oss ta en svensk upptäckt till. Fysikern och kemisten Svante Arrhenius var den första forskaren i världen som matematiskt beräknade och beskrev hur koldioxidhalten i atmosfären påverkar jordens temperatur, och att kolförbränning kunde leda till global uppvärmning. Han publicerade sina resultat 1896 – 130 år innan Tidöpartierna slutade bry sig. Han fick Sveriges första Nobelpris 1903.

Jag är säker på att svensk höger kan bättre än så här. För länge leve Sverige och svensk kultur!